Den 20 januari 1952, klockan 7.20 på kvällen, gick två sergeanter, båda informationsspecialister, nedför en väg på Fairchilds flygbas, nära Spokane, Washington. Plötsligt lade de båda märke till ett stort, blåvitt klotformigt föremål, som närmade sig österifrån. De stannade och iakttog det noggrant, därför att flera UFO:n hade rapporterats av piloter från flygbasen under de gångna få månaderna. Sergeanterna hade antecknat rapporterna om dessa tidigare observationer.Föremålet for med en måttligt hög fart i en horisontell kurs.Då det passerade norr om deras position och försvann i väster,såg sergeanterna att det hade en blå svans. Vid inget tillfälle hörde de något ljud. De noterade vissa landmärken, som föremålet hade flugit över, och uppskattade tiden som det tagit att passera dessa landmärken. Nästa dag gick de ut och mätte vinklarna mellan landmärkena för att ha med dem i sin rapport.

Vid tiden för iakttagelsen hade det varit ett tätt 6000 fot tjockt moln på 4700 fot, meteorer går inte så lågt. Om föremålet var vid molnets undersida skulle det varit 10000 fot från de båda observatörerna och farit med en fart av 1400 miles i timmen. Föremålet var inget jetplan, ty det hade inget ljud. Det var ingen strålkastare eftersom det inte fanns någon på flygplatsen.

Det var ingen bilstrålkastare, eftersom enstrålkastare inte frambringar den sortens ljus, som sergeanterna beskrev. Som en dubbelkontroll tillfrågades de båda männen på den punkten. De fastslog bestämt, att de sett hundratals strålkastare spela på moln och det var inte det de såg. Utöver dessa begränsade möjligheter avskräcker sergeanternas rapport från fruktbar spekulation. Föremålet förblir oidentifierat. Denna rapport är typisk för hundratals goda UFO-rapporter, som bär benämningen ”slutsats okänt”.