I författaren och konstvetaren Gustav Beijers barndom fanns ett särskilt Kongorum: en kammare i farmoderns lägenhet full med minnessaker från hennes morföräldrars tid som missionärer i nedre Kongo kring sekelskiftet 1900. Som pojke tyckte Gustav om att förskansa sig där och dagdrömma bland djurhudar, träskulpturer och en sliten koffert med brev och fotografier. På onsdag presenterar han sin nya bok på museet:
Vi kommer att få höra om resan han gjorde i somras tillsammans med en vän, sin far och bröderna. Det rör sig om en familj som söker sin berättelse tillsammans i mycket konkret mening. I boken skildras både Gustavs och hans anmoder Charlottas Kongoresor i text och ett rikt bildmaterial. Resan på 1890-talet och den på 2010-talet varvas. Båda har inslag av klassisk resepoetik och den förra också av existentiellt brännande minnesprojekt. Själv blev jag mest berörd av hur man tagit sig till den övergivna missionsstationen Nganda: många timmar på röda jordvägar där regnet lämnat djupa diken och sedan på smala stigar där det manshöga gräset nästan helt växt igen. Väl framme tycktes själva målet först vara helt borta. Av missionsstationen fanns inga spår! Först efter att man letat länge och fått hjälp av några killar med machetes som slutit upp längst vägen hittade man de sista spåren av den protestantiska verksamhet som alltså övergivits för länge sedan: några enkla gravstenar med vittrade svenska namn.
Bokreleasen kommer att äga rum i en av de tre utställningar på museet som har koppling till Kongomissionen, på övre plan där vi vill visa hur man, i Stockholm för drygt ett sekel sedan, ställde ut föremål som samlats in av svenska missionärer. Den så kallade missionsetnografiska utställningen var ett resultat av samarbete mellan väckelserörelsen och den dåvarande etnografiska avdelningen på Naturhistoriska riksmuseum. Bredvid kan man se en modell av byn Sundi Mongo och en trappa ned finns ytterligare en utställningsdel som berättar om hur bilden av Afrika förmedlades i Sverige via hundratals små missionshus runtom i landet.
Också museet, med sina över 18 000 föremål från nedre Kongo kan förstås som ett slags Kongorum.
Minnessakerna i museets samlingar är ett delat kulturarv för flera intressenter, för efterlevande till kolonialtidens turbulenta möten både i dagens Kongo och i Sverige. Som en del av den svenska kulturhistorien ger de bland annat ingångar till historien om hur svenska kvinnor i missionen blev subjekt och aktörer på ett helt annat sätt än hemma genom att resa långt bort och delta i det stora evangeliseringsprojektet. De är också spår av en del av folkrörelsehistorien som länge var nedtonad och som fortfarande väcker ambivalenta och starka känslor, inte minst genom sin koppling till kolonialismen och dess maktordningar. För somliga är de bruksföremål och kraftladdade ting som en gång skapades och brukades i nedre Kongo också en länk till den egna släkthistorien, som i fallet med Gustav Beijer och hans farmors morföräldrar.
Välkommen att lyssna på hans berättelse och på vårt samtal om de delade Kongorummen och Kongominnena!
Lotten Gustafsson Reinius